VÍSLA FRÅN RISGRÄNSBYN u: Gaefa frá Tjarnalandi e: Flipi från Österåker

Varför köpte Carina en icke islandshäst? Svaret på denna fråga är långt och sorgligt, men i slutändan något som jag ändå vill välja att se som positivt.
Min älskade Vìsla som Gaefa födde fram blev bara 8 år. 2007 hade vi hunnit så långt på vår resa att vi hade klarat vårt väpnarprov 14 juli 2007, en fredagkväll i Vindeln.
En härlig kväll då vi tillsammans visade vad vi åstadkommit, Vísla gillade att visa upp sig, visste att hon var min guldklimp och vår koncentration den kvällen var på 110%. Det var vårt första möte med Bent Branderup.
Dagen efter så började han träna oss inför Riddarprovet.
I januari 2008 hände det som absolut inte fick hända. Jag stod på tågcentralen i Uppsala och var på väg ner till Linköping då jag fick ett tfn samtal hemifrån. Vìsla var skadad, hade fått en spark på vä framben och var blockhalt.
Jag pratade med min fantastiska distrikts veterinär Anti Rautalinko och tog beslutet att boka om tåget och åka hem.
Det mina vänner var den längsta tågresan i mitt liv.
Väl hemma fick jag en chock, detta var verkligen illa. Anti R kom och han lade ett special förband om benet för att ge det stadga ( bolster - tunna plast,elrör - linda), detta förband är nästan likställigt med ett gips.
Bor man i Norrland så är denna situation ett helvete - man kan inte transportera hästen långt så Ulltuna är by by, jag fick inte veta att det fanns en transportabel röntgen på ATG (vilket jag vet idag at det finns). Djurambulanser finns att se på bild.
Gunnar Veterinär har en portabel röntgen men den fanns inte då: tfn: 070-483 80 28, vår husveterinär idag.
Jag fick således vänta till måndag morgon för att komma till ATG och se hur allt låg till. Min älskade vän Kristin Nordling ställde upp tillsammans med min fantastiske man Torbjörn. Vi lyfte ombord Vísla i transporten (vet inte hur det gick till). Gaefa fick följa med som moraliskt stöd för oss alla, hon är min klippa. Hon stod blickstilla kloss intill Vísla och gav henne stöd i boxen och inne på röntgen.
Röntgen svaret kom och min värld rasade, frambenet var spräckt från innerknä snett upp till armbågen, hölls ihop nere vi knäet, dvs. inte helt av.
Jag fick två val, ända hennes liv där och då eller ta hem henne och "hänga" upp henne under 8 veckor, veterinären trodde att det skulle finnas en chans om än liten. Vísla var i toppkondition och hade pga av den akademiska ridkonsten en mycket stark bakdel och otroliga magmuskler. Jag valde att ta hem henne.
Jag fick veta att de inte kunde spika ihop benet och de ville inte gipsa benet. Jag bara grät och var förtvivlad, ångrar djupt att jag inte stod på mig och såg till att benet gipsades för åtminstone hemtransporten.
Idag hade jag inte åkt en meter från ATG utan ett gips och med facit i hand skulle jag inte ha behövt åka dit när jag nu vet att det finns en portabel röntgen, man lär så länge man lever.
Vad gäller upphängning av häst i Norrland i ett litet privatstall så är det inte ngn fantastisk vagga utan det är en vajer som spänns upp i taket. I denna hänger man ett grimskaft som fästes i nosremmen på hästens grimma. Detta gör att hästen inte kan lägga sig.
Nöden är uppfinningsrikedomens moder.
Jag är som tur är sjuksköterska och tillika uppfinningsrik och nu fick jag bruk av dessa kunskaper och egenskap i stallet,  för de närmsta 8 veckorna hade jag en akut ortopedpatient i stallet. Om du som läser detta skulle hamna i en liknande situation, ta dig en funderare, det är inte bara att ta hem hästen för du kan inte gå på jobbet nästa dag, se till att du har semester att ta ut eller är ekonomiskt oberoende Jag tog ut min semester, jobbade hemifrån för att det skulle kunna fungera.
Distr.veterinär Helene Löfbladh är också min hjälte, hon och Anti var de som kom till mig och hjälpte oss under denna tid.
För att undvika belastningsfång så fick jag låna Helens gummimattor, stora 1meters mattor med räfflad undersida tills det att jag köpt nya till Helen.
Byggde en spilta i boxen av halmbalar så Vìsla fick sidostöd samt att hon kunde sätta sig på halmbalarna. Plockade bort ett varv av den främre boxväggen och polstrade denna så att hon kunde vila sitt huvud.
Vi kopplade upp videoövervakning så jag kunde se henne på TV inne i huset hela tiden. Jag "sov" i vardagsrummet med TV:n på alla dessa veckor, även när hon fick släppas ner och vara lös i boxen.
Gaefa gick lös i stallet dygnet runt och var aldrig långt ifrån Vìsla.
Parafinolja gånger flera per dygn för att tarmarna skulle fungera.
En talja i taket så jag kunde släppa ner Vìslas huvud så hon fick äta lågt flera ggr per dygn men ha styrkan att dra upp henne om hon försökte lägga sig ner. Hon hade nåbar höpåse och vatten hela tiden.
Masserade alla ben 3 ggr per dag, samt helkropp 1 gång per dag för att hålla igång blodcirkulation och förbättra läkningsprocessen
Tempade henne morgon/kväll.
Fick dock slemhosta vilket jag fick medicin emot för att lösa upp vilket gjorde att den försvann ganska snabbt.
Ett stor utmaning var att inte få trycksår där grimman låg an. Hade flera lädergrimmor som jag polstrade, ändrade polstringen, bytte den för att hela tiden byta anläggningsyta, massera de utsatta områdena. Vìsla hade inte ett ända trycksår under denna tid.
Här visade hon prov på vem hon verkligen var, aldrig en sur blick, alltid glad, jag var där och hon litade på att det skulle bli bra - vilken heroisk liten häst.
Lisa Österlund är nästa hjälte, hon är utbildad Equiterapeut har tfn nummer: 070-274 90 21, hon behandlade Vìsla med akupunktur, massage och laser vilket gjorde att hon började sätta muskler i de drabbade området trots denna makabra situationen.
Lena Lindfors, tack för att jag fick låna din TNS, Lisa hjälpte mig att palpera ut de muskler som Vìsla behövde mest för att stärka musklerna runt benet/bogen. Körde sedan TNS varje dag och fick se dessa muskler komma igång och växa. FANTASTISKT.
När Vìsla fick släppas ner så var hon naturligtvis svag (hur skulle det ha varit om hon inte fått all omvårdnad och rehab).
Hennes hovar hade jag inte kunnat sköta under dessa veckor så nu fick vi ta itu med det. Vìsla hade gått barfota under några år och tack vare Ove Lind så hade jag en utbildning som barfota verkare av endast mina egna hästar.
Vìsla litar på mig så hon låg på sidan i boxen och hade hovarna i mitt knä medans jag verkade dessa.
För att hålla igång Vìsla rent mentalt så kom Mia Hägglund över och visade mig klickerträning, hon hade köpt en klicker samt att jag fick låna en boka om ämnet.
Vìsla lärde sig fort att apportera borstar.
Det blev många timmar i stallet per dygn och min toppengranne Lena Viklander kom över med fika och kloka ord.
Fortsatt massage, akupunktur, laser och TNS och vecka 12 så fick Vìsla gå ut på stallplan. Vilken glad häst och vilken stolt hästmamma Gaefa var, hon sluter upp vid hennes sida som en lejoninna.
Nu börjar en försiktig tid med korta stunder ute, byggandet av utebox, mindre hage, små promenader.
Hon är så smal och tunn, ser ut som en sträckgubbe, men glad som alltid.
Vi åker på återbesök till ATG för röntgen. Jag vet redan innan att benet är felställt men vill inte erkänna det högt för mig själv, vill inte se det.
Röntegenbilden är dock brutalt objektiv - benet har läkt ihop fel och kommer alltid att vara felställt. Hon har en nervskada som gör att hon gör crawl rörelser med frambenet.
Hon blir aldrig mer en ridhäst men det skiter jag i!!!
En häst som har kämpat som hon gjort skall få sin tid i solen. Jag vet att det snart kommer en dag då jag måste ta beslutet men den dagen är inte här ännu.
Vi åker hem och börjar rehabilitering. Här kommer nu den Akademiska ridkonsten som en skänk från ovan, all den tid jag har lagt ner på att träna, läsa, iakta andra kommer nu till den allra största nytta. 
Vi började träna för handen, hjälpte hennes framben genom upprepade rörelser som stärkte musklerna runt skadan och minskade crawl rörelsen som nervskadan givit.
Vìsla byggde upp sig bit för bit och efter ett par månader (om de inte fick syn på frambenets felställning) så skulle ingen trott att denna häst varit upphängd i 8 veckor för ett benbrott.
Vi tränar ju bakbenens styrka vilket gjorde att hon som tidigare bar största delen av sin vikt bak och inte fram. Hästar som tränas på detta sätt rör sig till och med annorlunda i hagen.
Vìsla sprang i hagen igen, hoppade över diken, busade uppe i skogen och ni skall veta att jag inte har en platt hage. Den är ca 1,5 km lång och sträcker sig över en bäck, ängar och skog.
När jag byggde hage så fick alltid Vìsla följa med, gick lös som en hund med mig,  ibland lekte vi kurragömma som när hon var liten.
När jag gjorde i ordning Gaefa för en ridtur så gick Vìsla och ställde sig vid grinden, hon skulle med vilket hon också alltid fick.
Vìsla och jag skulle ju åldras tillsammans, en ridhäst som skulle räcka den tid jag har. Nu blev det ju inte så och jag försökte då att betäcka Gaefa igen. Vi valde naturligtvis Kolgrimmur (Lena och Maria Bergs hingst). En hingst som jag fått följa från det han var föl och bodde hos Lena på Alnö. Denna sommar var han hemma på Slätternegård.
Gaefa åkte ner glad i hågen vid tre tillfällen men dräktig tänkte hon inte bli, hon var även för gammal för att börja trixa med hormoner etc. så jag lade ner detta.
Året innan hälsade jag på Katrin Wallberg och träffade de kallblodstravarston hon lånat samt PRE hingsten Pizarro som skulle se till att det skulle födas tre karolinerföl. Pizarro var som ett pärlemorvitt väsen som rörde sig 1 dm ovanför marken - jag är försiktig så jag gömde mig bakom Katrin.
Var uppe hos Katrin när fölen hade kommit, dvs ett karoliner sto samt en PRE hingst. Gillade formen på lilla grå - Perlina  men tänkte inte tanken på att jag skulle köpa henne.
Sade dock på skoj till Katrin att:                      
-Om inte Gaefa blir dräktig så kommer jag upp och hämtar Perlina.
Efter två veckor ringde Katrin och sade -du får köpa Perlina om du vill.
Mitt intresse för djur är väldigt knutet till individen och att få vara med på dess resa, helst ifrån deras födsel. Jag såg det som en möjlighet att få möjlighet till detta trots att nu Gaefa inte ville bli dräktig. Har fått vara med på Perlinas resa från befruktning, dräkighet till födsel. Jag har givit henne avmaskning, verkat hennes hovar, varit med och hanterat henne från start.
Tre dagar före jul, när Perlina var 8:a månader så åkte Torbjörn och jag upp till Katrin och hämtade Perlina. Gaefa följde med upp som den plastmamma hon skulle vara. Vi hyrde Malins Brunsells hästbuss så att resan skulle bli angenäm.
Så blev jag ägare av en icke ISLANDSHÄST.
Väl hemma så fick hon träffa Vìsla vilket kom att bli Perlinas favorit, hennes skugga - ibland trodde jag att hon satt fast med nosen i Vìslas svans.
Jag red nu med två handhästar - när jag var tillräckligt långt upp på skogen släppte jag dem lösa. Vilken kärlek och glädje att få ge dem denna frihet. De sprang av hjärtans lust och kom tillbaka när jag ropade för att få en godbit.
Lilla Perlina är mer islandshäst än hon är något annat.
Tackar Vìsla för det goda arbete hon gjort vad gäller Perlinas uppfostran.
Hösten 2009 gick det inte längre. Jag har ju berättat att Vìsla alltid var först vid grinden, alltid på hugget för något roligt.
Hon är ju som andra islandshästar mycket bra på att bita ihop och inte visa smärta - som så många vet så är islandshästar en veterinärs mardröm just pga. av detta.
Jag var tvungen att hålla skarp kontroll på andra saker.
En dag i september när vi skulle ut på en tur så stod inte Vìsla vid grinden, hon gick ner i hagen istället. Då fattade jag beslutet att Vìslas och min resa i jordelivet var slut.
Här kommer åter Veterinär Helen Löfblad in i en jobbig del av mitt liv, men just därför så är hon perfekt. En så lugn, klok och förstående kvinna och proffesionell veterinär. För mig fanns ingen tvekan när jag ringde och bad att det skulle vara hon som sände Vìsla till de evigt gröna betesängarna. Hon hade själv nyligen tagit beslutet att ända sin egen hästs liv - en gammal trotjänare.
Anti Rautalinko jobbar idag inte som praktiserande veterinär utan som tjänsteman på Länsstyrelsen. Ringde honom för att söka tillstånd att få begrava Vìsla hemma. Fick veta att jag även måste få Timrå kommuns tillstånd, vilket jag då sökte och fick. Tillståndet kostade 300:-.
Dagen kom och jag var förhållandevis lugn, hade skickat Gaefa och Perlina upp på skogen och Visla var hemma med mig, gick lös hemma i trädgården.
Jag hade vetat att vi hade lånad tid ända sedan den dag då jag insåg att det fanns en felställning i benet som förr eller senare skulle generera smärta.
Nu gällde det att göra detta så bra det någonsin gick. Torbjörn hade tagit ledig, tack och lov.
Visla hade sitt skönaste täcke och finaste grimma på, hon fick äta allt kraftfoder hon ville, äpplen ja allt smaskens. Helen kom och Vìsla fick en lugnande spruta, det var en fin stund och vad jag upplevde så var hon inte skärrad en sekund - hon litade ju på mig.
Jag stod kvar tills det att skottet gick - då släppte jag taget och sprang in. Då kom alla känslor - jag grät och grät i flera dagar, men sedan infann sig även en lättnad.
Jag hade omedvetet gruvat mig för denna stund i 1½ år.
Mina goda vänner stöttade mig i beslutet och så här i skrivande stund 2010 12 19 så ser jag mer objektivt på situationen trots att tårarna trillar utefter mina kinder.
Vìsla ligger begravd nere vid det stora sälgträdet, med utsikt över vägen och alla som där vandrar.
När jag ropar på hästarna så kommer ofta hennes namn automatiskt men det gör ju ingenting för hon finns ju där i alla glada minnen.
Luften gick ur mig den dagen och det tog ännu drygt ett halvår innan jag kände att jag kunde börja en ny resa och känna lust inför den.


Den resan är med lilla grå dvs. Perlina. Som ni förstår så är Gaefa hedersgäst på denna resa.