GAEFA FRÁ TJARNALANDI f.1990, and still going strong.

Gaefa är född 1990 på östra Island och hennes gårdsnamn är frá Tjarnalandi. Har brevväxlat med dottern i familjen och fått veta lite mer om hennes liv på Island.
Hennes mor Glóa frá Sandbrekku var ett sto som de alltid kunde lita på, bar de små barnen på ryggen som om det vore sköra porslinsägg, mycket trygg och klok. Gaefa har verkligen fått allt detta från sin mor, klokare häst får man faktiskt leta efter. Men sedan finns det en annan sida av myntet och det är den vilja av järn som vilar under ytan. Denna vilja kan utnyttjas på ett bra sätt men även på ett enligt mitt sätt att se det "dåligt sätt". Det finns nämligen inget stopp i Gaefa ber du henne gå framåt så gör hon det tills hon stupar, även detta drag finns hos hennes mor.
Den akademiska ridningen har varit en psykologisk yoga för henne, hjälpt henne att släppa på en hel del spänningar. Dessa spänningar kan dock framkallas på ett ögonblick igen om hon får felaktiga signaler.

Gaefas far Fengur frá Bringu vet jag inte så mycket om mer än vad man kan läsa sig till i avelsrapporter och visningar.

Tanken på Tjarnalandi var att behålla Gaefa, hon avelsvisades av Pórdur Porgeirsson som 4 åring. Hon blev ett andra klass sto och såldes därför.

Det var Ola som äger Rid i Jorm/ som köpte Gaefa och hon kom att bli turhäst på fjället (enligt Bobbo, Gudmundur Greitarsson den dyraste häst Ola hade köpt). Sedan kom det sig så att min svärfar skulle fylla 70 år och han hade fått ett nytt intresse dvs turridning på islandshäst. Han ville då fira sin 70 års dag med en tvådagarstur tillsammnans med familjen.
Vi anlände till Jorm och blev varmt mottagna av Ola och Elin, ett fantastiskt ställe som var under uppbyggnad (Korpens Öga var ännu inte klar ej heller deras lilla hotell). TV4:s När och Fjärran skulle också med på turen och reporter var Tilde de Paula.
Vi fick bekanta oss med hästarna, första gången jag hade närkontakt med islandshästar. Jag har ridit sedan jag var liten men det var barbacka på envetan russ på Sundsvalls Fält Ridklubb men Lisbeth Panke som ridlärare samt en kort storhästtid. 
Jag såg Gaefa men hon var redan paxad dvs. Tilde de Paula skulle rida på henne, de gav henne naturligtvis den bästa hästen.
Jag red en lite svart/vit skäck som jag inte har en aning om varitfrån han tog sin kraft, upp på toppar som närmade sig 1 000 m över havet, stannade till blåste ut några gånger och hade därefter normal puls, det är kondis.
De så även ut som långdistansare, små seniga och lite smala i mina ögon. Men för att klara detta så hade de säkert den optimala kroppsbyggnaden.
Två helt underbara dagar fick vi, minne  för livet - tack svärfar.

Jag blev biten av dessa hästar så även min man, vi började bygga stall. Att bygga stall tar lång tid och jag kunde inte vänta utan köpte mig en islandshäst i december samma år. Det blev en fux vallack, 10 år gammal i stort sett helt igenom Kolkos stam. Hade varit vallack i 1 månad och ungefär lika länge i Sverige. En dröm till häst, massor med man och svans, högrest och med ögon svarta och vilda som fjällsjöar, gångarter som bara flöt, det var som att växla en Ferrari.
Jag hade honom i 6 månader, gjorde misstaget som många andra som köper islandshäst. Han hade nog fått sin beskärda del av negativa upplevelser samtidigt som han var en mycket egen häst vilket han fortsäter att vara. Får information om honom via Ola och Elin i Jorm. Faxi har fortfarande bra dagar men rätt som det är så kommer paniken och då blir det farligt. Han ägs idag av en familj i Östersund.
Faxis och min resa slutade med en ambulanstransport, flera frakturer på revben, roterat bäcken och en stukad självkänsla. Jag hade haft detta på känn vilket hade föranlett inköp av en skyddsväst, det räddade nog mig från rullstol.
Låg hemma utan att kunna röra mig i flera veckor därefter var det kryckor, kiropraktik och massage något jag måste underhålla kroppen med än idag.
Sorg i hjärtat samt en stor portion av ansvar gjorde att jag inte kunde sälja honom utan att berätta hur han verkligen var och vem skulle då vilja ge de pengar jag givit för honom.
Och vad var det som gjorde att han betedde sig på detta vis. Ena stunden red kilometervis, mötte skotrar, lastbilar. Vi tävlade och kom 3:a i A-klass fyrgång men i vissa lägen tappade hästen konceptet.
Jag undersökte honom fysiskt, kollade tänder ja allt som man kan tänka sig som kan göra att en häst blir rädd. Jag ringde Gudmundur Greitarsson "Bobbo" som kom och hjälpte mig, vågade inte låta någon annan sätta sig upp på honom, föresten var det INGEN som ville det.
Bobbo, på islänningars vis vägrade hjälm och skyddsväst och jag höll andan och bad till Någon.
Bobbo ville inte starta i nerförslut så han ledde Faxi ner till vår lilla grusväg och vände honom åt det håll dit det var längst till korsande väg.
Han satt upp, Faxi trampade direkt in sina bakben så långt inunder sig han kunde, nära till en levad, därefter skjöt han iväg som en kattapult och tvärstannade på raka framben, han gjorde tre repriser på denna övning. Puhh Bobbo satt kvar, därefter bar det iväg och de försvann bakom kröken. Vi väntade och väntade och väntade och där kom de tillbaka i en fantastisk tölt.
Jag skulle aldrig kunna lite på Faxi igen samt att jag faktiskt är mamma till två pojkar som jag måste se till att jag finns till för. Hur skulle jag nu bete mig, måste finna en utväg, det var Bobbo som kom med den utvägen.
Utvägen var Ola och Gaefa.

Bobbo kände ju Ola och han börjad berätta om Gaefa, det lilla skäckstoet. Då började jag erinra mig henne, skulle hon vara den som gjorde att jag skulle tordas fortsätta att rida och tycka att det var roligt!?
Jag ringde Ola och lade alla kort på bordet, Ola nappade och efter en vecka stod han och Elin här på gården.
Oal tog i allafall på sig en ridhjälm och jag berättade för tusende gången om hur han uppfört sig och Bobbo stod bredvid mig och höll med.
Vi gick till Kontorillbacken, en väg som går 2,5 km uppför och är mkt litet trafikerade. Ola red iväg och försvann i skumrasket, efter några minuter hörde jag på hovslagens frekvens att det inte var Ola som hade herraväldet utan Faxi styrde. Mycket riktigt, Ola ligger och håller i sig runt halsen på Faxi, vi fixk kliva ut i vägen och agera levande mur.
Som tur var så hade Faxi ett förtroende för mig när vi stod på backen så han lyssnade till min röst och lugnade sig så vi fick tag på såväl Ola som hästen. Ola var dock i eld och lågor, hade aldrig suttit på en så välriden islandshäst, tror jag det...
Vi bestämde på stående fot att vi skulle byta hästar under 1 månad för att se om Faxi kunde fungera som turhäst.
Jag åkte upp med Faxi några dagar senare, fick hjälp av Elin med tanke på mitt fysiska tillstånd.
Det var en tung resa och jag kände mig inte väl till mods, skulle jag lämna honom till turridningen eller...? Men vad hade jag för val.
Väl framme så släppte vi Faxi i hagen och han fick påbörja kampen som visade sig bli mycket långvarig, han kunde inte inordna sig i flocken. Han fick ge sig för ledarhästen men utmanande ändå honom åter igen, eller gick ut ur hagen och ställde sig för sig själv. När alla i flocken gick på honom så sprang han och ställde sig bakom min rygg.
Jag fick träffa Gaefa igen och tillsammans med Ola skulle vi rida upp på berget så jag fick testa. Det var första gången jag klev upp på en häst efter olyckan, var illamående av rädsla samt förtvivlad över den lilla Gaefa, det var som att sitta på en häst som var byggd i nerförsbacke. En hals som en sytråd och muskulärt såg hon ut som en fjällko.
Jag såg dock hennes byggnad, fick blunda och titta på basic, hur skulle hon se ut efter några år med rätt träning. Jag kom fram till att det skulle bli ett mycket fint litet sto och med en andra klass bedömning på Island kunde det ju inte var helt fel. 
Vi åkte hem och nästa dag åkte vi till veterinären för att göra en besiktning. Där träffade jag Kristin Nordling för första gången, Hon hade ju sett Faxi på tävlingen och när jag nu berättade att jag tänkte kastbyta Faxi mot Gaefa trodde hon nog inte att jag hade alla bestick i lådan.
Kristin var där för att besikta Hamingja, det sötaste lilla fuxsto ni kan tänka er. Kristin köpte henne när hon var på Island och jobbade med hästar och nu hade hon kommit hem till Sverige.
Gaefa gick igenom besiktningen, och veterinären tyckte att hon var fantastiskt fin hmm - hon måste också haft ögon för basic.
Ola skulle ringa mig efter helgen för att berätta om hur Faxi hade skött sig på den första turen (Ola red honom). Han hade börjat att krångla direkt och en av damerna om var med blev ju jätterädd och Ola fick kliva av och GÅ (det var nog första gången) så han hann nog bli ganska irriterad. När alla i gruppen hade fått sin lunch så tog Ola med sig Faxi en bit därifrån, närmare bestämt ut på en blötmyr. Faxi började konstra igen och Ola lät honom springa, men som ni förstår orkade inte ens Faxi speciellt länge. Efter detta var det lugn och ro och Ola ville att vi skulle byta hästar.

Nu skrev jag ett avtal som var så fyllt av svångrem och hänglsen, allt för att tydliggöra hur och varför detta byte skulle göras.

Nu var Gaefa frá Tjarnalandi min. Kristin säger att detta lilla sto borde haft föl varje år med tanke på hennes sociala förmåga och fantastiska gångarter, ngt att föra vidare.
Hon förde det vidare i Vísla men henne fick ju inte behålla. Nu hoppas jag att Gaefa får vara frisk och bli åtminstone 30 år, ett bättre sällskap kan Perlina aldrig få.