Idag var Gaefa, jag och Perlina ut på en tur. Det har inte blivit några turer under helgen pga förkylningar och magsjukor men nu verkar det som om det håller på att rätta till sig.
Vi travade bort till Per-Ola för att säga Gott Nytt År. Ja det var ju inte bara trav utan en och annan capriol ifrån Perlina, hon var så piggelin, det räckte med att vi mötte en bil för att hon nästan skulle krypa ur skinnet av förtjusning. Tittade Mias Lennart i backspegeln så fick han nog se en häst som stod på framhovarna...
Igår tog jag med mig Perlina på banan för att longera och göra lite övningar men vi lade ner detta, hon är i någon form av fysisk och psykisk växtfas igen så vi gör lite basic istället dvs. stå still vid pratstunder, gå bakom matte, stå still i stallet mm.
Trion som trivs
torsdag 30 december 2010
söndag 26 december 2010
PERLINA, den lilla grå ankungen som kommer att bli en vit svan.......
Perlina var 8 månader när hon kom hem till Lögdöbruk, en liten mörkgrå tjej som nu flyttade hemifrån men fick som tur var en ny mamma i Gaefa och en fräck storasyster i Vísla.
Katrin hade lasttränat henne samt börjat att lära henne att flytta sina bogar för ett lätt tryck. Att flytta på föl är jätteviktigt, hästar skall tidigt lära sig att flytta sig för den som är ledare och har jag tänkt rida på denna häst så är det hög tid att börja när de väger lite och inte när de väger 500 kg.
När Perlina hade fått göra sig hemmastadd hos genom att bara vara i hagen med lösdriften, gå in i stallet och vänja sig vid oss så fick hon börja att följa med på promenad.
Jag promenerar med Vísla och Perlina, stannar till och pratar med folk vi möter och då stannar jag en liten stund från början och då kräver jag att hästarna står stilla och väntar. Sedan ökar vi på de stillastående stunderna undan för undan.
Perlina får träna på att stå uppbunden i stallet, att jag lyfter på hovar, tittar på tänder och känner igenom hela kroppen.
Flyttar på henne flera gånger per dag precis som såväl Gaefa och Vísla gör. Det finns en klar ordning nere i stallet, jag först därefter Gaefa, Vísla och sist Perlina, dvs. ingen flyttar på mig.
Nu får hon följa med som handhäst tillsammans med Gaefa och den första handhästen Vísla. Rider Gaefa i mitten och på var sin sida har jag dessa töser. Det är tur att jag har Gaefa för hon sköter sig själv och mig så jag kan ha koll på systrarna.
När jag kommer upp på skogen så brukar jag släppa lös Vísla och Perlina, vilken balans de tränar upp i denna terräng och det är inte i sakta mak utan full galopp.
Perlina växer fort, så fort hon växt i kapp sin bak så börjar den skjuta i höjden igen, hur högt skall det bli, och det är inte färdigväxt ännu.
När Perlina fyllde tvår år så fick hon följa med upp på ridbanan, vi lekte slalom dvs jag går framför henne och ber henne flytta bogen ömsom till vänster och höger. Därefter introducerade vi öppnan och slutan på spåret. Det var inga konstigheter tyckte Perlina jag har ju tränat att flytta mina bogar sedan jag var liten, om att länga sig och sträcka fram nosen samtidigt som jag tar i lite extra med inne eller ytterbak var ju ingen sak.
Detta var under vår, sommar, höst 2010, Perlina var väldigt fokuserad och tyckte att det var roligt. Nu vilar vi ifrån dessa övningar och gör utflykter med Gaefa.
Katrin hade lasttränat henne samt börjat att lära henne att flytta sina bogar för ett lätt tryck. Att flytta på föl är jätteviktigt, hästar skall tidigt lära sig att flytta sig för den som är ledare och har jag tänkt rida på denna häst så är det hög tid att börja när de väger lite och inte när de väger 500 kg.
När Perlina hade fått göra sig hemmastadd hos genom att bara vara i hagen med lösdriften, gå in i stallet och vänja sig vid oss så fick hon börja att följa med på promenad.
Jag promenerar med Vísla och Perlina, stannar till och pratar med folk vi möter och då stannar jag en liten stund från början och då kräver jag att hästarna står stilla och väntar. Sedan ökar vi på de stillastående stunderna undan för undan.
Perlina får träna på att stå uppbunden i stallet, att jag lyfter på hovar, tittar på tänder och känner igenom hela kroppen.
Flyttar på henne flera gånger per dag precis som såväl Gaefa och Vísla gör. Det finns en klar ordning nere i stallet, jag först därefter Gaefa, Vísla och sist Perlina, dvs. ingen flyttar på mig.
Nu får hon följa med som handhäst tillsammans med Gaefa och den första handhästen Vísla. Rider Gaefa i mitten och på var sin sida har jag dessa töser. Det är tur att jag har Gaefa för hon sköter sig själv och mig så jag kan ha koll på systrarna.
När jag kommer upp på skogen så brukar jag släppa lös Vísla och Perlina, vilken balans de tränar upp i denna terräng och det är inte i sakta mak utan full galopp.
Perlina växer fort, så fort hon växt i kapp sin bak så börjar den skjuta i höjden igen, hur högt skall det bli, och det är inte färdigväxt ännu.
När Perlina fyllde tvår år så fick hon följa med upp på ridbanan, vi lekte slalom dvs jag går framför henne och ber henne flytta bogen ömsom till vänster och höger. Därefter introducerade vi öppnan och slutan på spåret. Det var inga konstigheter tyckte Perlina jag har ju tränat att flytta mina bogar sedan jag var liten, om att länga sig och sträcka fram nosen samtidigt som jag tar i lite extra med inne eller ytterbak var ju ingen sak.
Detta var under vår, sommar, höst 2010, Perlina var väldigt fokuserad och tyckte att det var roligt. Nu vilar vi ifrån dessa övningar och gör utflykter med Gaefa.
GAEFA FRÁ TJARNALANDI f.1990, and still going strong.
Gaefa är född 1990 på östra Island och hennes gårdsnamn är frá Tjarnalandi. Har brevväxlat med dottern i familjen och fått veta lite mer om hennes liv på Island.
Hennes mor Glóa frá Sandbrekku var ett sto som de alltid kunde lita på, bar de små barnen på ryggen som om det vore sköra porslinsägg, mycket trygg och klok. Gaefa har verkligen fått allt detta från sin mor, klokare häst får man faktiskt leta efter. Men sedan finns det en annan sida av myntet och det är den vilja av järn som vilar under ytan. Denna vilja kan utnyttjas på ett bra sätt men även på ett enligt mitt sätt att se det "dåligt sätt". Det finns nämligen inget stopp i Gaefa ber du henne gå framåt så gör hon det tills hon stupar, även detta drag finns hos hennes mor.
Den akademiska ridningen har varit en psykologisk yoga för henne, hjälpt henne att släppa på en hel del spänningar. Dessa spänningar kan dock framkallas på ett ögonblick igen om hon får felaktiga signaler.
Gaefas far Fengur frá Bringu vet jag inte så mycket om mer än vad man kan läsa sig till i avelsrapporter och visningar.
Tanken på Tjarnalandi var att behålla Gaefa, hon avelsvisades av Pórdur Porgeirsson som 4 åring. Hon blev ett andra klass sto och såldes därför.
Det var Ola som äger Rid i Jorm/ som köpte Gaefa och hon kom att bli turhäst på fjället (enligt Bobbo, Gudmundur Greitarsson den dyraste häst Ola hade köpt). Sedan kom det sig så att min svärfar skulle fylla 70 år och han hade fått ett nytt intresse dvs turridning på islandshäst. Han ville då fira sin 70 års dag med en tvådagarstur tillsammnans med familjen.
Vi anlände till Jorm och blev varmt mottagna av Ola och Elin, ett fantastiskt ställe som var under uppbyggnad (Korpens Öga var ännu inte klar ej heller deras lilla hotell). TV4:s När och Fjärran skulle också med på turen och reporter var Tilde de Paula.
Vi fick bekanta oss med hästarna, första gången jag hade närkontakt med islandshästar. Jag har ridit sedan jag var liten men det var barbacka på envetan russ på Sundsvalls Fält Ridklubb men Lisbeth Panke som ridlärare samt en kort storhästtid.
Jag såg Gaefa men hon var redan paxad dvs. Tilde de Paula skulle rida på henne, de gav henne naturligtvis den bästa hästen.
Jag red en lite svart/vit skäck som jag inte har en aning om varitfrån han tog sin kraft, upp på toppar som närmade sig 1 000 m över havet, stannade till blåste ut några gånger och hade därefter normal puls, det är kondis.
De så även ut som långdistansare, små seniga och lite smala i mina ögon. Men för att klara detta så hade de säkert den optimala kroppsbyggnaden.
Två helt underbara dagar fick vi, minne för livet - tack svärfar.
Jag blev biten av dessa hästar så även min man, vi började bygga stall. Att bygga stall tar lång tid och jag kunde inte vänta utan köpte mig en islandshäst i december samma år. Det blev en fux vallack, 10 år gammal i stort sett helt igenom Kolkos stam. Hade varit vallack i 1 månad och ungefär lika länge i Sverige. En dröm till häst, massor med man och svans, högrest och med ögon svarta och vilda som fjällsjöar, gångarter som bara flöt, det var som att växla en Ferrari.
Jag hade honom i 6 månader, gjorde misstaget som många andra som köper islandshäst. Han hade nog fått sin beskärda del av negativa upplevelser samtidigt som han var en mycket egen häst vilket han fortsäter att vara. Får information om honom via Ola och Elin i Jorm. Faxi har fortfarande bra dagar men rätt som det är så kommer paniken och då blir det farligt. Han ägs idag av en familj i Östersund.
Faxis och min resa slutade med en ambulanstransport, flera frakturer på revben, roterat bäcken och en stukad självkänsla. Jag hade haft detta på känn vilket hade föranlett inköp av en skyddsväst, det räddade nog mig från rullstol.
Låg hemma utan att kunna röra mig i flera veckor därefter var det kryckor, kiropraktik och massage något jag måste underhålla kroppen med än idag.
Sorg i hjärtat samt en stor portion av ansvar gjorde att jag inte kunde sälja honom utan att berätta hur han verkligen var och vem skulle då vilja ge de pengar jag givit för honom.
Och vad var det som gjorde att han betedde sig på detta vis. Ena stunden red kilometervis, mötte skotrar, lastbilar. Vi tävlade och kom 3:a i A-klass fyrgång men i vissa lägen tappade hästen konceptet.
Jag undersökte honom fysiskt, kollade tänder ja allt som man kan tänka sig som kan göra att en häst blir rädd. Jag ringde Gudmundur Greitarsson "Bobbo" som kom och hjälpte mig, vågade inte låta någon annan sätta sig upp på honom, föresten var det INGEN som ville det.
Bobbo, på islänningars vis vägrade hjälm och skyddsväst och jag höll andan och bad till Någon.
Bobbo ville inte starta i nerförslut så han ledde Faxi ner till vår lilla grusväg och vände honom åt det håll dit det var längst till korsande väg.
Han satt upp, Faxi trampade direkt in sina bakben så långt inunder sig han kunde, nära till en levad, därefter skjöt han iväg som en kattapult och tvärstannade på raka framben, han gjorde tre repriser på denna övning. Puhh Bobbo satt kvar, därefter bar det iväg och de försvann bakom kröken. Vi väntade och väntade och väntade och där kom de tillbaka i en fantastisk tölt.
Jag skulle aldrig kunna lite på Faxi igen samt att jag faktiskt är mamma till två pojkar som jag måste se till att jag finns till för. Hur skulle jag nu bete mig, måste finna en utväg, det var Bobbo som kom med den utvägen.
Utvägen var Ola och Gaefa.
Bobbo kände ju Ola och han börjad berätta om Gaefa, det lilla skäckstoet. Då började jag erinra mig henne, skulle hon vara den som gjorde att jag skulle tordas fortsätta att rida och tycka att det var roligt!?
Jag ringde Ola och lade alla kort på bordet, Ola nappade och efter en vecka stod han och Elin här på gården.
Oal tog i allafall på sig en ridhjälm och jag berättade för tusende gången om hur han uppfört sig och Bobbo stod bredvid mig och höll med.
Vi gick till Kontorillbacken, en väg som går 2,5 km uppför och är mkt litet trafikerade. Ola red iväg och försvann i skumrasket, efter några minuter hörde jag på hovslagens frekvens att det inte var Ola som hade herraväldet utan Faxi styrde. Mycket riktigt, Ola ligger och håller i sig runt halsen på Faxi, vi fixk kliva ut i vägen och agera levande mur.
Som tur var så hade Faxi ett förtroende för mig när vi stod på backen så han lyssnade till min röst och lugnade sig så vi fick tag på såväl Ola som hästen. Ola var dock i eld och lågor, hade aldrig suttit på en så välriden islandshäst, tror jag det...
Vi bestämde på stående fot att vi skulle byta hästar under 1 månad för att se om Faxi kunde fungera som turhäst.
Jag åkte upp med Faxi några dagar senare, fick hjälp av Elin med tanke på mitt fysiska tillstånd.
Det var en tung resa och jag kände mig inte väl till mods, skulle jag lämna honom till turridningen eller...? Men vad hade jag för val.
Väl framme så släppte vi Faxi i hagen och han fick påbörja kampen som visade sig bli mycket långvarig, han kunde inte inordna sig i flocken. Han fick ge sig för ledarhästen men utmanande ändå honom åter igen, eller gick ut ur hagen och ställde sig för sig själv. När alla i flocken gick på honom så sprang han och ställde sig bakom min rygg.
Jag fick träffa Gaefa igen och tillsammans med Ola skulle vi rida upp på berget så jag fick testa. Det var första gången jag klev upp på en häst efter olyckan, var illamående av rädsla samt förtvivlad över den lilla Gaefa, det var som att sitta på en häst som var byggd i nerförsbacke. En hals som en sytråd och muskulärt såg hon ut som en fjällko.
Jag såg dock hennes byggnad, fick blunda och titta på basic, hur skulle hon se ut efter några år med rätt träning. Jag kom fram till att det skulle bli ett mycket fint litet sto och med en andra klass bedömning på Island kunde det ju inte var helt fel.
Vi åkte hem och nästa dag åkte vi till veterinären för att göra en besiktning. Där träffade jag Kristin Nordling för första gången, Hon hade ju sett Faxi på tävlingen och när jag nu berättade att jag tänkte kastbyta Faxi mot Gaefa trodde hon nog inte att jag hade alla bestick i lådan.
Kristin var där för att besikta Hamingja, det sötaste lilla fuxsto ni kan tänka er. Kristin köpte henne när hon var på Island och jobbade med hästar och nu hade hon kommit hem till Sverige.
Gaefa gick igenom besiktningen, och veterinären tyckte att hon var fantastiskt fin hmm - hon måste också haft ögon för basic.
Ola skulle ringa mig efter helgen för att berätta om hur Faxi hade skött sig på den första turen (Ola red honom). Han hade börjat att krångla direkt och en av damerna om var med blev ju jätterädd och Ola fick kliva av och GÅ (det var nog första gången) så han hann nog bli ganska irriterad. När alla i gruppen hade fått sin lunch så tog Ola med sig Faxi en bit därifrån, närmare bestämt ut på en blötmyr. Faxi började konstra igen och Ola lät honom springa, men som ni förstår orkade inte ens Faxi speciellt länge. Efter detta var det lugn och ro och Ola ville att vi skulle byta hästar.
Nu skrev jag ett avtal som var så fyllt av svångrem och hänglsen, allt för att tydliggöra hur och varför detta byte skulle göras.
Nu var Gaefa frá Tjarnalandi min. Kristin säger att detta lilla sto borde haft föl varje år med tanke på hennes sociala förmåga och fantastiska gångarter, ngt att föra vidare.
Hon förde det vidare i Vísla men henne fick ju inte behålla. Nu hoppas jag att Gaefa får vara frisk och bli åtminstone 30 år, ett bättre sällskap kan Perlina aldrig få.
Hennes mor Glóa frá Sandbrekku var ett sto som de alltid kunde lita på, bar de små barnen på ryggen som om det vore sköra porslinsägg, mycket trygg och klok. Gaefa har verkligen fått allt detta från sin mor, klokare häst får man faktiskt leta efter. Men sedan finns det en annan sida av myntet och det är den vilja av järn som vilar under ytan. Denna vilja kan utnyttjas på ett bra sätt men även på ett enligt mitt sätt att se det "dåligt sätt". Det finns nämligen inget stopp i Gaefa ber du henne gå framåt så gör hon det tills hon stupar, även detta drag finns hos hennes mor.
Den akademiska ridningen har varit en psykologisk yoga för henne, hjälpt henne att släppa på en hel del spänningar. Dessa spänningar kan dock framkallas på ett ögonblick igen om hon får felaktiga signaler.
Gaefas far Fengur frá Bringu vet jag inte så mycket om mer än vad man kan läsa sig till i avelsrapporter och visningar.
Tanken på Tjarnalandi var att behålla Gaefa, hon avelsvisades av Pórdur Porgeirsson som 4 åring. Hon blev ett andra klass sto och såldes därför.
Det var Ola som äger Rid i Jorm/ som köpte Gaefa och hon kom att bli turhäst på fjället (enligt Bobbo, Gudmundur Greitarsson den dyraste häst Ola hade köpt). Sedan kom det sig så att min svärfar skulle fylla 70 år och han hade fått ett nytt intresse dvs turridning på islandshäst. Han ville då fira sin 70 års dag med en tvådagarstur tillsammnans med familjen.
Vi anlände till Jorm och blev varmt mottagna av Ola och Elin, ett fantastiskt ställe som var under uppbyggnad (Korpens Öga var ännu inte klar ej heller deras lilla hotell). TV4:s När och Fjärran skulle också med på turen och reporter var Tilde de Paula.
Vi fick bekanta oss med hästarna, första gången jag hade närkontakt med islandshästar. Jag har ridit sedan jag var liten men det var barbacka på envetan russ på Sundsvalls Fält Ridklubb men Lisbeth Panke som ridlärare samt en kort storhästtid.
Jag såg Gaefa men hon var redan paxad dvs. Tilde de Paula skulle rida på henne, de gav henne naturligtvis den bästa hästen.
Jag red en lite svart/vit skäck som jag inte har en aning om varitfrån han tog sin kraft, upp på toppar som närmade sig 1 000 m över havet, stannade till blåste ut några gånger och hade därefter normal puls, det är kondis.
De så även ut som långdistansare, små seniga och lite smala i mina ögon. Men för att klara detta så hade de säkert den optimala kroppsbyggnaden.
Två helt underbara dagar fick vi, minne för livet - tack svärfar.
Jag blev biten av dessa hästar så även min man, vi började bygga stall. Att bygga stall tar lång tid och jag kunde inte vänta utan köpte mig en islandshäst i december samma år. Det blev en fux vallack, 10 år gammal i stort sett helt igenom Kolkos stam. Hade varit vallack i 1 månad och ungefär lika länge i Sverige. En dröm till häst, massor med man och svans, högrest och med ögon svarta och vilda som fjällsjöar, gångarter som bara flöt, det var som att växla en Ferrari.
Jag hade honom i 6 månader, gjorde misstaget som många andra som köper islandshäst. Han hade nog fått sin beskärda del av negativa upplevelser samtidigt som han var en mycket egen häst vilket han fortsäter att vara. Får information om honom via Ola och Elin i Jorm. Faxi har fortfarande bra dagar men rätt som det är så kommer paniken och då blir det farligt. Han ägs idag av en familj i Östersund.
Faxis och min resa slutade med en ambulanstransport, flera frakturer på revben, roterat bäcken och en stukad självkänsla. Jag hade haft detta på känn vilket hade föranlett inköp av en skyddsväst, det räddade nog mig från rullstol.
Låg hemma utan att kunna röra mig i flera veckor därefter var det kryckor, kiropraktik och massage något jag måste underhålla kroppen med än idag.
Sorg i hjärtat samt en stor portion av ansvar gjorde att jag inte kunde sälja honom utan att berätta hur han verkligen var och vem skulle då vilja ge de pengar jag givit för honom.
Och vad var det som gjorde att han betedde sig på detta vis. Ena stunden red kilometervis, mötte skotrar, lastbilar. Vi tävlade och kom 3:a i A-klass fyrgång men i vissa lägen tappade hästen konceptet.
Jag undersökte honom fysiskt, kollade tänder ja allt som man kan tänka sig som kan göra att en häst blir rädd. Jag ringde Gudmundur Greitarsson "Bobbo" som kom och hjälpte mig, vågade inte låta någon annan sätta sig upp på honom, föresten var det INGEN som ville det.
Bobbo, på islänningars vis vägrade hjälm och skyddsväst och jag höll andan och bad till Någon.
Bobbo ville inte starta i nerförslut så han ledde Faxi ner till vår lilla grusväg och vände honom åt det håll dit det var längst till korsande väg.
Han satt upp, Faxi trampade direkt in sina bakben så långt inunder sig han kunde, nära till en levad, därefter skjöt han iväg som en kattapult och tvärstannade på raka framben, han gjorde tre repriser på denna övning. Puhh Bobbo satt kvar, därefter bar det iväg och de försvann bakom kröken. Vi väntade och väntade och väntade och där kom de tillbaka i en fantastisk tölt.
Jag skulle aldrig kunna lite på Faxi igen samt att jag faktiskt är mamma till två pojkar som jag måste se till att jag finns till för. Hur skulle jag nu bete mig, måste finna en utväg, det var Bobbo som kom med den utvägen.
Utvägen var Ola och Gaefa.
Bobbo kände ju Ola och han börjad berätta om Gaefa, det lilla skäckstoet. Då började jag erinra mig henne, skulle hon vara den som gjorde att jag skulle tordas fortsätta att rida och tycka att det var roligt!?
Jag ringde Ola och lade alla kort på bordet, Ola nappade och efter en vecka stod han och Elin här på gården.
Oal tog i allafall på sig en ridhjälm och jag berättade för tusende gången om hur han uppfört sig och Bobbo stod bredvid mig och höll med.
Vi gick till Kontorillbacken, en väg som går 2,5 km uppför och är mkt litet trafikerade. Ola red iväg och försvann i skumrasket, efter några minuter hörde jag på hovslagens frekvens att det inte var Ola som hade herraväldet utan Faxi styrde. Mycket riktigt, Ola ligger och håller i sig runt halsen på Faxi, vi fixk kliva ut i vägen och agera levande mur.
Som tur var så hade Faxi ett förtroende för mig när vi stod på backen så han lyssnade till min röst och lugnade sig så vi fick tag på såväl Ola som hästen. Ola var dock i eld och lågor, hade aldrig suttit på en så välriden islandshäst, tror jag det...
Vi bestämde på stående fot att vi skulle byta hästar under 1 månad för att se om Faxi kunde fungera som turhäst.
Jag åkte upp med Faxi några dagar senare, fick hjälp av Elin med tanke på mitt fysiska tillstånd.
Det var en tung resa och jag kände mig inte väl till mods, skulle jag lämna honom till turridningen eller...? Men vad hade jag för val.
Väl framme så släppte vi Faxi i hagen och han fick påbörja kampen som visade sig bli mycket långvarig, han kunde inte inordna sig i flocken. Han fick ge sig för ledarhästen men utmanande ändå honom åter igen, eller gick ut ur hagen och ställde sig för sig själv. När alla i flocken gick på honom så sprang han och ställde sig bakom min rygg.
Jag fick träffa Gaefa igen och tillsammans med Ola skulle vi rida upp på berget så jag fick testa. Det var första gången jag klev upp på en häst efter olyckan, var illamående av rädsla samt förtvivlad över den lilla Gaefa, det var som att sitta på en häst som var byggd i nerförsbacke. En hals som en sytråd och muskulärt såg hon ut som en fjällko.
Jag såg dock hennes byggnad, fick blunda och titta på basic, hur skulle hon se ut efter några år med rätt träning. Jag kom fram till att det skulle bli ett mycket fint litet sto och med en andra klass bedömning på Island kunde det ju inte var helt fel.
Vi åkte hem och nästa dag åkte vi till veterinären för att göra en besiktning. Där träffade jag Kristin Nordling för första gången, Hon hade ju sett Faxi på tävlingen och när jag nu berättade att jag tänkte kastbyta Faxi mot Gaefa trodde hon nog inte att jag hade alla bestick i lådan.
Kristin var där för att besikta Hamingja, det sötaste lilla fuxsto ni kan tänka er. Kristin köpte henne när hon var på Island och jobbade med hästar och nu hade hon kommit hem till Sverige.
Gaefa gick igenom besiktningen, och veterinären tyckte att hon var fantastiskt fin hmm - hon måste också haft ögon för basic.
Ola skulle ringa mig efter helgen för att berätta om hur Faxi hade skött sig på den första turen (Ola red honom). Han hade börjat att krångla direkt och en av damerna om var med blev ju jätterädd och Ola fick kliva av och GÅ (det var nog första gången) så han hann nog bli ganska irriterad. När alla i gruppen hade fått sin lunch så tog Ola med sig Faxi en bit därifrån, närmare bestämt ut på en blötmyr. Faxi började konstra igen och Ola lät honom springa, men som ni förstår orkade inte ens Faxi speciellt länge. Efter detta var det lugn och ro och Ola ville att vi skulle byta hästar.
Nu skrev jag ett avtal som var så fyllt av svångrem och hänglsen, allt för att tydliggöra hur och varför detta byte skulle göras.
Nu var Gaefa frá Tjarnalandi min. Kristin säger att detta lilla sto borde haft föl varje år med tanke på hennes sociala förmåga och fantastiska gångarter, ngt att föra vidare.
Hon förde det vidare i Vísla men henne fick ju inte behålla. Nu hoppas jag att Gaefa får vara frisk och bli åtminstone 30 år, ett bättre sällskap kan Perlina aldrig få.
söndag 19 december 2010
VÍSLA FRÅN RISGRÄNSBYN u: Gaefa frá Tjarnalandi e: Flipi från Österåker
Varför köpte Carina en icke islandshäst? Svaret på denna fråga är långt och sorgligt, men i slutändan något som jag ändå vill välja att se som positivt.
Min älskade Vìsla som Gaefa födde fram blev bara 8 år. 2007 hade vi hunnit så långt på vår resa att vi hade klarat vårt väpnarprov 14 juli 2007, en fredagkväll i Vindeln.
En härlig kväll då vi tillsammans visade vad vi åstadkommit, Vísla gillade att visa upp sig, visste att hon var min guldklimp och vår koncentration den kvällen var på 110%. Det var vårt första möte med Bent Branderup.
Dagen efter så började han träna oss inför Riddarprovet.
I januari 2008 hände det som absolut inte fick hända. Jag stod på tågcentralen i Uppsala och var på väg ner till Linköping då jag fick ett tfn samtal hemifrån. Vìsla var skadad, hade fått en spark på vä framben och var blockhalt.
Jag pratade med min fantastiska distrikts veterinär Anti Rautalinko och tog beslutet att boka om tåget och åka hem.
Det mina vänner var den längsta tågresan i mitt liv.
Väl hemma fick jag en chock, detta var verkligen illa. Anti R kom och han lade ett special förband om benet för att ge det stadga ( bolster - tunna plast,elrör - linda), detta förband är nästan likställigt med ett gips.
Bor man i Norrland så är denna situation ett helvete - man kan inte transportera hästen långt så Ulltuna är by by, jag fick inte veta att det fanns en transportabel röntgen på ATG (vilket jag vet idag at det finns). Djurambulanser finns att se på bild.
Gunnar Veterinär har en portabel röntgen men den fanns inte då: tfn: 070-483 80 28, vår husveterinär idag.
Jag fick således vänta till måndag morgon för att komma till ATG och se hur allt låg till. Min älskade vän Kristin Nordling ställde upp tillsammans med min fantastiske man Torbjörn. Vi lyfte ombord Vísla i transporten (vet inte hur det gick till). Gaefa fick följa med som moraliskt stöd för oss alla, hon är min klippa. Hon stod blickstilla kloss intill Vísla och gav henne stöd i boxen och inne på röntgen.
Röntgen svaret kom och min värld rasade, frambenet var spräckt från innerknä snett upp till armbågen, hölls ihop nere vi knäet, dvs. inte helt av.
Jag fick två val, ända hennes liv där och då eller ta hem henne och "hänga" upp henne under 8 veckor, veterinären trodde att det skulle finnas en chans om än liten. Vísla var i toppkondition och hade pga av den akademiska ridkonsten en mycket stark bakdel och otroliga magmuskler. Jag valde att ta hem henne.
Jag fick veta att de inte kunde spika ihop benet och de ville inte gipsa benet. Jag bara grät och var förtvivlad, ångrar djupt att jag inte stod på mig och såg till att benet gipsades för åtminstone hemtransporten.
Idag hade jag inte åkt en meter från ATG utan ett gips och med facit i hand skulle jag inte ha behövt åka dit när jag nu vet att det finns en portabel röntgen, man lär så länge man lever.
Vad gäller upphängning av häst i Norrland i ett litet privatstall så är det inte ngn fantastisk vagga utan det är en vajer som spänns upp i taket. I denna hänger man ett grimskaft som fästes i nosremmen på hästens grimma. Detta gör att hästen inte kan lägga sig.
Nöden är uppfinningsrikedomens moder.
Jag är som tur är sjuksköterska och tillika uppfinningsrik och nu fick jag bruk av dessa kunskaper och egenskap i stallet, för de närmsta 8 veckorna hade jag en akut ortopedpatient i stallet. Om du som läser detta skulle hamna i en liknande situation, ta dig en funderare, det är inte bara att ta hem hästen för du kan inte gå på jobbet nästa dag, se till att du har semester att ta ut eller är ekonomiskt oberoende Jag tog ut min semester, jobbade hemifrån för att det skulle kunna fungera.
Distr.veterinär Helene Löfbladh är också min hjälte, hon och Anti var de som kom till mig och hjälpte oss under denna tid.
För att undvika belastningsfång så fick jag låna Helens gummimattor, stora 1meters mattor med räfflad undersida tills det att jag köpt nya till Helen.
Byggde en spilta i boxen av halmbalar så Vìsla fick sidostöd samt att hon kunde sätta sig på halmbalarna. Plockade bort ett varv av den främre boxväggen och polstrade denna så att hon kunde vila sitt huvud.
Vi kopplade upp videoövervakning så jag kunde se henne på TV inne i huset hela tiden. Jag "sov" i vardagsrummet med TV:n på alla dessa veckor, även när hon fick släppas ner och vara lös i boxen.
Gaefa gick lös i stallet dygnet runt och var aldrig långt ifrån Vìsla.
Parafinolja gånger flera per dygn för att tarmarna skulle fungera.
En talja i taket så jag kunde släppa ner Vìslas huvud så hon fick äta lågt flera ggr per dygn men ha styrkan att dra upp henne om hon försökte lägga sig ner. Hon hade nåbar höpåse och vatten hela tiden.
Masserade alla ben 3 ggr per dag, samt helkropp 1 gång per dag för att hålla igång blodcirkulation och förbättra läkningsprocessen
Tempade henne morgon/kväll.
Fick dock slemhosta vilket jag fick medicin emot för att lösa upp vilket gjorde att den försvann ganska snabbt.
Ett stor utmaning var att inte få trycksår där grimman låg an. Hade flera lädergrimmor som jag polstrade, ändrade polstringen, bytte den för att hela tiden byta anläggningsyta, massera de utsatta områdena. Vìsla hade inte ett ända trycksår under denna tid.
Här visade hon prov på vem hon verkligen var, aldrig en sur blick, alltid glad, jag var där och hon litade på att det skulle bli bra - vilken heroisk liten häst.
Lisa Österlund är nästa hjälte, hon är utbildad Equiterapeut har tfn nummer: 070-274 90 21, hon behandlade Vìsla med akupunktur, massage och laser vilket gjorde att hon började sätta muskler i de drabbade området trots denna makabra situationen.
Lena Lindfors, tack för att jag fick låna din TNS, Lisa hjälpte mig att palpera ut de muskler som Vìsla behövde mest för att stärka musklerna runt benet/bogen. Körde sedan TNS varje dag och fick se dessa muskler komma igång och växa. FANTASTISKT.
När Vìsla fick släppas ner så var hon naturligtvis svag (hur skulle det ha varit om hon inte fått all omvårdnad och rehab).
Hennes hovar hade jag inte kunnat sköta under dessa veckor så nu fick vi ta itu med det. Vìsla hade gått barfota under några år och tack vare Ove Lind så hade jag en utbildning som barfota verkare av endast mina egna hästar.
Vìsla litar på mig så hon låg på sidan i boxen och hade hovarna i mitt knä medans jag verkade dessa.
För att hålla igång Vìsla rent mentalt så kom Mia Hägglund över och visade mig klickerträning, hon hade köpt en klicker samt att jag fick låna en boka om ämnet.
Vìsla lärde sig fort att apportera borstar.
Det blev många timmar i stallet per dygn och min toppengranne Lena Viklander kom över med fika och kloka ord.
Fortsatt massage, akupunktur, laser och TNS och vecka 12 så fick Vìsla gå ut på stallplan. Vilken glad häst och vilken stolt hästmamma Gaefa var, hon sluter upp vid hennes sida som en lejoninna.
Nu börjar en försiktig tid med korta stunder ute, byggandet av utebox, mindre hage, små promenader.
Hon är så smal och tunn, ser ut som en sträckgubbe, men glad som alltid.
Vi åker på återbesök till ATG för röntgen. Jag vet redan innan att benet är felställt men vill inte erkänna det högt för mig själv, vill inte se det.
Röntegenbilden är dock brutalt objektiv - benet har läkt ihop fel och kommer alltid att vara felställt. Hon har en nervskada som gör att hon gör crawl rörelser med frambenet.
Hon blir aldrig mer en ridhäst men det skiter jag i!!!
En häst som har kämpat som hon gjort skall få sin tid i solen. Jag vet att det snart kommer en dag då jag måste ta beslutet men den dagen är inte här ännu.
Vi åker hem och börjar rehabilitering. Här kommer nu den Akademiska ridkonsten som en skänk från ovan, all den tid jag har lagt ner på att träna, läsa, iakta andra kommer nu till den allra största nytta.
Vi började träna för handen, hjälpte hennes framben genom upprepade rörelser som stärkte musklerna runt skadan och minskade crawl rörelsen som nervskadan givit.
Vìsla byggde upp sig bit för bit och efter ett par månader (om de inte fick syn på frambenets felställning) så skulle ingen trott att denna häst varit upphängd i 8 veckor för ett benbrott.
Vi tränar ju bakbenens styrka vilket gjorde att hon som tidigare bar största delen av sin vikt bak och inte fram. Hästar som tränas på detta sätt rör sig till och med annorlunda i hagen.
Vìsla sprang i hagen igen, hoppade över diken, busade uppe i skogen och ni skall veta att jag inte har en platt hage. Den är ca 1,5 km lång och sträcker sig över en bäck, ängar och skog.
När jag byggde hage så fick alltid Vìsla följa med, gick lös som en hund med mig, ibland lekte vi kurragömma som när hon var liten.
När jag gjorde i ordning Gaefa för en ridtur så gick Vìsla och ställde sig vid grinden, hon skulle med vilket hon också alltid fick.
Vìsla och jag skulle ju åldras tillsammans, en ridhäst som skulle räcka den tid jag har. Nu blev det ju inte så och jag försökte då att betäcka Gaefa igen. Vi valde naturligtvis Kolgrimmur (Lena och Maria Bergs hingst). En hingst som jag fått följa från det han var föl och bodde hos Lena på Alnö. Denna sommar var han hemma på Slätternegård.
Gaefa åkte ner glad i hågen vid tre tillfällen men dräktig tänkte hon inte bli, hon var även för gammal för att börja trixa med hormoner etc. så jag lade ner detta.
Året innan hälsade jag på Katrin Wallberg och träffade de kallblodstravarston hon lånat samt PRE hingsten Pizarro som skulle se till att det skulle födas tre karolinerföl. Pizarro var som ett pärlemorvitt väsen som rörde sig 1 dm ovanför marken - jag är försiktig så jag gömde mig bakom Katrin.
Var uppe hos Katrin när fölen hade kommit, dvs ett karoliner sto samt en PRE hingst. Gillade formen på lilla grå - Perlina men tänkte inte tanken på att jag skulle köpa henne.
Sade dock på skoj till Katrin att:
-Om inte Gaefa blir dräktig så kommer jag upp och hämtar Perlina.
Efter två veckor ringde Katrin och sade -du får köpa Perlina om du vill.
Mitt intresse för djur är väldigt knutet till individen och att få vara med på dess resa, helst ifrån deras födsel. Jag såg det som en möjlighet att få möjlighet till detta trots att nu Gaefa inte ville bli dräktig. Har fått vara med på Perlinas resa från befruktning, dräkighet till födsel. Jag har givit henne avmaskning, verkat hennes hovar, varit med och hanterat henne från start.
Tre dagar före jul, när Perlina var 8:a månader så åkte Torbjörn och jag upp till Katrin och hämtade Perlina. Gaefa följde med upp som den plastmamma hon skulle vara. Vi hyrde Malins Brunsells hästbuss så att resan skulle bli angenäm.
Så blev jag ägare av en icke ISLANDSHÄST.
Väl hemma så fick hon träffa Vìsla vilket kom att bli Perlinas favorit, hennes skugga - ibland trodde jag att hon satt fast med nosen i Vìslas svans.
Jag red nu med två handhästar - när jag var tillräckligt långt upp på skogen släppte jag dem lösa. Vilken kärlek och glädje att få ge dem denna frihet. De sprang av hjärtans lust och kom tillbaka när jag ropade för att få en godbit.
Lilla Perlina är mer islandshäst än hon är något annat.
Tackar Vìsla för det goda arbete hon gjort vad gäller Perlinas uppfostran.
Hösten 2009 gick det inte längre. Jag har ju berättat att Vìsla alltid var först vid grinden, alltid på hugget för något roligt.
Hon är ju som andra islandshästar mycket bra på att bita ihop och inte visa smärta - som så många vet så är islandshästar en veterinärs mardröm just pga. av detta.
Jag var tvungen att hålla skarp kontroll på andra saker.
En dag i september när vi skulle ut på en tur så stod inte Vìsla vid grinden, hon gick ner i hagen istället. Då fattade jag beslutet att Vìslas och min resa i jordelivet var slut.
Här kommer åter Veterinär Helen Löfblad in i en jobbig del av mitt liv, men just därför så är hon perfekt. En så lugn, klok och förstående kvinna och proffesionell veterinär. För mig fanns ingen tvekan när jag ringde och bad att det skulle vara hon som sände Vìsla till de evigt gröna betesängarna. Hon hade själv nyligen tagit beslutet att ända sin egen hästs liv - en gammal trotjänare.
Anti Rautalinko jobbar idag inte som praktiserande veterinär utan som tjänsteman på Länsstyrelsen. Ringde honom för att söka tillstånd att få begrava Vìsla hemma. Fick veta att jag även måste få Timrå kommuns tillstånd, vilket jag då sökte och fick. Tillståndet kostade 300:-.
Dagen kom och jag var förhållandevis lugn, hade skickat Gaefa och Perlina upp på skogen och Visla var hemma med mig, gick lös hemma i trädgården.
Jag hade vetat att vi hade lånad tid ända sedan den dag då jag insåg att det fanns en felställning i benet som förr eller senare skulle generera smärta.
Nu gällde det att göra detta så bra det någonsin gick. Torbjörn hade tagit ledig, tack och lov.
Visla hade sitt skönaste täcke och finaste grimma på, hon fick äta allt kraftfoder hon ville, äpplen ja allt smaskens. Helen kom och Vìsla fick en lugnande spruta, det var en fin stund och vad jag upplevde så var hon inte skärrad en sekund - hon litade ju på mig.
Jag stod kvar tills det att skottet gick - då släppte jag taget och sprang in. Då kom alla känslor - jag grät och grät i flera dagar, men sedan infann sig även en lättnad.
Jag hade omedvetet gruvat mig för denna stund i 1½ år.
Mina goda vänner stöttade mig i beslutet och så här i skrivande stund 2010 12 19 så ser jag mer objektivt på situationen trots att tårarna trillar utefter mina kinder.
Vìsla ligger begravd nere vid det stora sälgträdet, med utsikt över vägen och alla som där vandrar.
När jag ropar på hästarna så kommer ofta hennes namn automatiskt men det gör ju ingenting för hon finns ju där i alla glada minnen.
Luften gick ur mig den dagen och det tog ännu drygt ett halvår innan jag kände att jag kunde börja en ny resa och känna lust inför den.
Den resan är med lilla grå dvs. Perlina. Som ni förstår så är Gaefa hedersgäst på denna resa.
Min älskade Vìsla som Gaefa födde fram blev bara 8 år. 2007 hade vi hunnit så långt på vår resa att vi hade klarat vårt väpnarprov 14 juli 2007, en fredagkväll i Vindeln.
En härlig kväll då vi tillsammans visade vad vi åstadkommit, Vísla gillade att visa upp sig, visste att hon var min guldklimp och vår koncentration den kvällen var på 110%. Det var vårt första möte med Bent Branderup.
Dagen efter så började han träna oss inför Riddarprovet.
I januari 2008 hände det som absolut inte fick hända. Jag stod på tågcentralen i Uppsala och var på väg ner till Linköping då jag fick ett tfn samtal hemifrån. Vìsla var skadad, hade fått en spark på vä framben och var blockhalt.
Jag pratade med min fantastiska distrikts veterinär Anti Rautalinko och tog beslutet att boka om tåget och åka hem.
Det mina vänner var den längsta tågresan i mitt liv.
Väl hemma fick jag en chock, detta var verkligen illa. Anti R kom och han lade ett special förband om benet för att ge det stadga ( bolster - tunna plast,elrör - linda), detta förband är nästan likställigt med ett gips.
Bor man i Norrland så är denna situation ett helvete - man kan inte transportera hästen långt så Ulltuna är by by, jag fick inte veta att det fanns en transportabel röntgen på ATG (vilket jag vet idag at det finns). Djurambulanser finns att se på bild.
Gunnar Veterinär har en portabel röntgen men den fanns inte då: tfn: 070-483 80 28, vår husveterinär idag.
Jag fick således vänta till måndag morgon för att komma till ATG och se hur allt låg till. Min älskade vän Kristin Nordling ställde upp tillsammans med min fantastiske man Torbjörn. Vi lyfte ombord Vísla i transporten (vet inte hur det gick till). Gaefa fick följa med som moraliskt stöd för oss alla, hon är min klippa. Hon stod blickstilla kloss intill Vísla och gav henne stöd i boxen och inne på röntgen.
Röntgen svaret kom och min värld rasade, frambenet var spräckt från innerknä snett upp till armbågen, hölls ihop nere vi knäet, dvs. inte helt av.
Jag fick två val, ända hennes liv där och då eller ta hem henne och "hänga" upp henne under 8 veckor, veterinären trodde att det skulle finnas en chans om än liten. Vísla var i toppkondition och hade pga av den akademiska ridkonsten en mycket stark bakdel och otroliga magmuskler. Jag valde att ta hem henne.
Jag fick veta att de inte kunde spika ihop benet och de ville inte gipsa benet. Jag bara grät och var förtvivlad, ångrar djupt att jag inte stod på mig och såg till att benet gipsades för åtminstone hemtransporten.
Idag hade jag inte åkt en meter från ATG utan ett gips och med facit i hand skulle jag inte ha behövt åka dit när jag nu vet att det finns en portabel röntgen, man lär så länge man lever.
Vad gäller upphängning av häst i Norrland i ett litet privatstall så är det inte ngn fantastisk vagga utan det är en vajer som spänns upp i taket. I denna hänger man ett grimskaft som fästes i nosremmen på hästens grimma. Detta gör att hästen inte kan lägga sig.
Nöden är uppfinningsrikedomens moder.
Jag är som tur är sjuksköterska och tillika uppfinningsrik och nu fick jag bruk av dessa kunskaper och egenskap i stallet, för de närmsta 8 veckorna hade jag en akut ortopedpatient i stallet. Om du som läser detta skulle hamna i en liknande situation, ta dig en funderare, det är inte bara att ta hem hästen för du kan inte gå på jobbet nästa dag, se till att du har semester att ta ut eller är ekonomiskt oberoende Jag tog ut min semester, jobbade hemifrån för att det skulle kunna fungera.
Distr.veterinär Helene Löfbladh är också min hjälte, hon och Anti var de som kom till mig och hjälpte oss under denna tid.
För att undvika belastningsfång så fick jag låna Helens gummimattor, stora 1meters mattor med räfflad undersida tills det att jag köpt nya till Helen.
Byggde en spilta i boxen av halmbalar så Vìsla fick sidostöd samt att hon kunde sätta sig på halmbalarna. Plockade bort ett varv av den främre boxväggen och polstrade denna så att hon kunde vila sitt huvud.
Vi kopplade upp videoövervakning så jag kunde se henne på TV inne i huset hela tiden. Jag "sov" i vardagsrummet med TV:n på alla dessa veckor, även när hon fick släppas ner och vara lös i boxen.
Gaefa gick lös i stallet dygnet runt och var aldrig långt ifrån Vìsla.
Parafinolja gånger flera per dygn för att tarmarna skulle fungera.
En talja i taket så jag kunde släppa ner Vìslas huvud så hon fick äta lågt flera ggr per dygn men ha styrkan att dra upp henne om hon försökte lägga sig ner. Hon hade nåbar höpåse och vatten hela tiden.
Masserade alla ben 3 ggr per dag, samt helkropp 1 gång per dag för att hålla igång blodcirkulation och förbättra läkningsprocessen
Tempade henne morgon/kväll.
Fick dock slemhosta vilket jag fick medicin emot för att lösa upp vilket gjorde att den försvann ganska snabbt.
Ett stor utmaning var att inte få trycksår där grimman låg an. Hade flera lädergrimmor som jag polstrade, ändrade polstringen, bytte den för att hela tiden byta anläggningsyta, massera de utsatta områdena. Vìsla hade inte ett ända trycksår under denna tid.
Här visade hon prov på vem hon verkligen var, aldrig en sur blick, alltid glad, jag var där och hon litade på att det skulle bli bra - vilken heroisk liten häst.
Lisa Österlund är nästa hjälte, hon är utbildad Equiterapeut har tfn nummer: 070-274 90 21, hon behandlade Vìsla med akupunktur, massage och laser vilket gjorde att hon började sätta muskler i de drabbade området trots denna makabra situationen.
Lena Lindfors, tack för att jag fick låna din TNS, Lisa hjälpte mig att palpera ut de muskler som Vìsla behövde mest för att stärka musklerna runt benet/bogen. Körde sedan TNS varje dag och fick se dessa muskler komma igång och växa. FANTASTISKT.
När Vìsla fick släppas ner så var hon naturligtvis svag (hur skulle det ha varit om hon inte fått all omvårdnad och rehab).
Hennes hovar hade jag inte kunnat sköta under dessa veckor så nu fick vi ta itu med det. Vìsla hade gått barfota under några år och tack vare Ove Lind så hade jag en utbildning som barfota verkare av endast mina egna hästar.
Vìsla litar på mig så hon låg på sidan i boxen och hade hovarna i mitt knä medans jag verkade dessa.
För att hålla igång Vìsla rent mentalt så kom Mia Hägglund över och visade mig klickerträning, hon hade köpt en klicker samt att jag fick låna en boka om ämnet.
Vìsla lärde sig fort att apportera borstar.
Det blev många timmar i stallet per dygn och min toppengranne Lena Viklander kom över med fika och kloka ord.
Fortsatt massage, akupunktur, laser och TNS och vecka 12 så fick Vìsla gå ut på stallplan. Vilken glad häst och vilken stolt hästmamma Gaefa var, hon sluter upp vid hennes sida som en lejoninna.
Nu börjar en försiktig tid med korta stunder ute, byggandet av utebox, mindre hage, små promenader.
Hon är så smal och tunn, ser ut som en sträckgubbe, men glad som alltid.
Vi åker på återbesök till ATG för röntgen. Jag vet redan innan att benet är felställt men vill inte erkänna det högt för mig själv, vill inte se det.
Röntegenbilden är dock brutalt objektiv - benet har läkt ihop fel och kommer alltid att vara felställt. Hon har en nervskada som gör att hon gör crawl rörelser med frambenet.
Hon blir aldrig mer en ridhäst men det skiter jag i!!!
En häst som har kämpat som hon gjort skall få sin tid i solen. Jag vet att det snart kommer en dag då jag måste ta beslutet men den dagen är inte här ännu.
Vi åker hem och börjar rehabilitering. Här kommer nu den Akademiska ridkonsten som en skänk från ovan, all den tid jag har lagt ner på att träna, läsa, iakta andra kommer nu till den allra största nytta.
Vi började träna för handen, hjälpte hennes framben genom upprepade rörelser som stärkte musklerna runt skadan och minskade crawl rörelsen som nervskadan givit.
Vìsla byggde upp sig bit för bit och efter ett par månader (om de inte fick syn på frambenets felställning) så skulle ingen trott att denna häst varit upphängd i 8 veckor för ett benbrott.
Vi tränar ju bakbenens styrka vilket gjorde att hon som tidigare bar största delen av sin vikt bak och inte fram. Hästar som tränas på detta sätt rör sig till och med annorlunda i hagen.
Vìsla sprang i hagen igen, hoppade över diken, busade uppe i skogen och ni skall veta att jag inte har en platt hage. Den är ca 1,5 km lång och sträcker sig över en bäck, ängar och skog.
När jag byggde hage så fick alltid Vìsla följa med, gick lös som en hund med mig, ibland lekte vi kurragömma som när hon var liten.
När jag gjorde i ordning Gaefa för en ridtur så gick Vìsla och ställde sig vid grinden, hon skulle med vilket hon också alltid fick.
Vìsla och jag skulle ju åldras tillsammans, en ridhäst som skulle räcka den tid jag har. Nu blev det ju inte så och jag försökte då att betäcka Gaefa igen. Vi valde naturligtvis Kolgrimmur (Lena och Maria Bergs hingst). En hingst som jag fått följa från det han var föl och bodde hos Lena på Alnö. Denna sommar var han hemma på Slätternegård.
Gaefa åkte ner glad i hågen vid tre tillfällen men dräktig tänkte hon inte bli, hon var även för gammal för att börja trixa med hormoner etc. så jag lade ner detta.
Året innan hälsade jag på Katrin Wallberg och träffade de kallblodstravarston hon lånat samt PRE hingsten Pizarro som skulle se till att det skulle födas tre karolinerföl. Pizarro var som ett pärlemorvitt väsen som rörde sig 1 dm ovanför marken - jag är försiktig så jag gömde mig bakom Katrin.
Var uppe hos Katrin när fölen hade kommit, dvs ett karoliner sto samt en PRE hingst. Gillade formen på lilla grå - Perlina men tänkte inte tanken på att jag skulle köpa henne.
Sade dock på skoj till Katrin att:
-Om inte Gaefa blir dräktig så kommer jag upp och hämtar Perlina.
Efter två veckor ringde Katrin och sade -du får köpa Perlina om du vill.
Mitt intresse för djur är väldigt knutet till individen och att få vara med på dess resa, helst ifrån deras födsel. Jag såg det som en möjlighet att få möjlighet till detta trots att nu Gaefa inte ville bli dräktig. Har fått vara med på Perlinas resa från befruktning, dräkighet till födsel. Jag har givit henne avmaskning, verkat hennes hovar, varit med och hanterat henne från start.
Tre dagar före jul, när Perlina var 8:a månader så åkte Torbjörn och jag upp till Katrin och hämtade Perlina. Gaefa följde med upp som den plastmamma hon skulle vara. Vi hyrde Malins Brunsells hästbuss så att resan skulle bli angenäm.
Så blev jag ägare av en icke ISLANDSHÄST.
Väl hemma så fick hon träffa Vìsla vilket kom att bli Perlinas favorit, hennes skugga - ibland trodde jag att hon satt fast med nosen i Vìslas svans.
Jag red nu med två handhästar - när jag var tillräckligt långt upp på skogen släppte jag dem lösa. Vilken kärlek och glädje att få ge dem denna frihet. De sprang av hjärtans lust och kom tillbaka när jag ropade för att få en godbit.
Lilla Perlina är mer islandshäst än hon är något annat.
Tackar Vìsla för det goda arbete hon gjort vad gäller Perlinas uppfostran.
Hösten 2009 gick det inte längre. Jag har ju berättat att Vìsla alltid var först vid grinden, alltid på hugget för något roligt.
Hon är ju som andra islandshästar mycket bra på att bita ihop och inte visa smärta - som så många vet så är islandshästar en veterinärs mardröm just pga. av detta.
Jag var tvungen att hålla skarp kontroll på andra saker.
En dag i september när vi skulle ut på en tur så stod inte Vìsla vid grinden, hon gick ner i hagen istället. Då fattade jag beslutet att Vìslas och min resa i jordelivet var slut.
Här kommer åter Veterinär Helen Löfblad in i en jobbig del av mitt liv, men just därför så är hon perfekt. En så lugn, klok och förstående kvinna och proffesionell veterinär. För mig fanns ingen tvekan när jag ringde och bad att det skulle vara hon som sände Vìsla till de evigt gröna betesängarna. Hon hade själv nyligen tagit beslutet att ända sin egen hästs liv - en gammal trotjänare.
Anti Rautalinko jobbar idag inte som praktiserande veterinär utan som tjänsteman på Länsstyrelsen. Ringde honom för att söka tillstånd att få begrava Vìsla hemma. Fick veta att jag även måste få Timrå kommuns tillstånd, vilket jag då sökte och fick. Tillståndet kostade 300:-.
Dagen kom och jag var förhållandevis lugn, hade skickat Gaefa och Perlina upp på skogen och Visla var hemma med mig, gick lös hemma i trädgården.
Jag hade vetat att vi hade lånad tid ända sedan den dag då jag insåg att det fanns en felställning i benet som förr eller senare skulle generera smärta.
Nu gällde det att göra detta så bra det någonsin gick. Torbjörn hade tagit ledig, tack och lov.
Visla hade sitt skönaste täcke och finaste grimma på, hon fick äta allt kraftfoder hon ville, äpplen ja allt smaskens. Helen kom och Vìsla fick en lugnande spruta, det var en fin stund och vad jag upplevde så var hon inte skärrad en sekund - hon litade ju på mig.
Jag stod kvar tills det att skottet gick - då släppte jag taget och sprang in. Då kom alla känslor - jag grät och grät i flera dagar, men sedan infann sig även en lättnad.
Jag hade omedvetet gruvat mig för denna stund i 1½ år.
Mina goda vänner stöttade mig i beslutet och så här i skrivande stund 2010 12 19 så ser jag mer objektivt på situationen trots att tårarna trillar utefter mina kinder.
Vìsla ligger begravd nere vid det stora sälgträdet, med utsikt över vägen och alla som där vandrar.
När jag ropar på hästarna så kommer ofta hennes namn automatiskt men det gör ju ingenting för hon finns ju där i alla glada minnen.
Luften gick ur mig den dagen och det tog ännu drygt ett halvår innan jag kände att jag kunde börja en ny resa och känna lust inför den.
Den resan är med lilla grå dvs. Perlina. Som ni förstår så är Gaefa hedersgäst på denna resa.
lördag 18 december 2010
Oj, nu har jag en Blogg också!
Ligger hemma och har tråkigt medans jag väntar på att min förkylning skall läka ut och orken skall komma tillbaka. Hittade den bärbara datorn och började kolla vad som fanns där. Där fanns faktiskt en massa bilder på familj, hästar, resor och kamrater men även en hel del kommunikativa forum som kunde skötas liggande i soffan..
Ja det är förklaringen till detta fyverkeri av databaserad kommunikation.
Lögdö Ridakademi ligger mig varmt om hjärtat, tillsammans med mina likasinnade vänner. Vi är ett gäng som tog tag i det gamla stallet vid Lögdö Bruk ( 2007). Det hade inte varit igång sedan -40 talet så det fanns en och annan spindelväv... Vi kavlade upp ärmarna samt skickade in min man med högtryckstvätten.
I somras så fick vi hjälp av Sture, Lisas pappa. Han snickrade nya boxdörrar till boxarna samt dörrar på 4:a av spiltorna, toppenbra blev det.
Nästa sommar skall vi måla samt kalka väggarna. Vi får gott om tid med tanke på att vår instruktör, riddare och mentor väntar barn i april så vi får se hur mycket tid hon kommer att få för oss.
Vi har nu ett stall med tillhörande ridbana med akademiska mått. Ridbanan har inget tak (önskar visserligen att vi vann flera miljoner och fick bygga ett ridhus) men vi är ju inte gjorda av socker utan vi är en samling terränggående kvinnor.
För att bli mjuka och följsamma på till häst och hemma så har vi startat upp en kurs i Kundalini Yoga. Vår instruktör heter Simone Högberg.
Ja det är förklaringen till detta fyverkeri av databaserad kommunikation.
Lögdö Ridakademi ligger mig varmt om hjärtat, tillsammans med mina likasinnade vänner. Vi är ett gäng som tog tag i det gamla stallet vid Lögdö Bruk ( 2007). Det hade inte varit igång sedan -40 talet så det fanns en och annan spindelväv... Vi kavlade upp ärmarna samt skickade in min man med högtryckstvätten.
I somras så fick vi hjälp av Sture, Lisas pappa. Han snickrade nya boxdörrar till boxarna samt dörrar på 4:a av spiltorna, toppenbra blev det.
Nästa sommar skall vi måla samt kalka väggarna. Vi får gott om tid med tanke på att vår instruktör, riddare och mentor väntar barn i april så vi får se hur mycket tid hon kommer att få för oss.
Vi har nu ett stall med tillhörande ridbana med akademiska mått. Ridbanan har inget tak (önskar visserligen att vi vann flera miljoner och fick bygga ett ridhus) men vi är ju inte gjorda av socker utan vi är en samling terränggående kvinnor.
För att bli mjuka och följsamma på till häst och hemma så har vi startat upp en kurs i Kundalini Yoga. Vår instruktör heter Simone Högberg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)